teamrevanche.blogg.se

Under sportlovet åkte Ida och Moa till Sälen och överlämnade således all ridning till mig! :) Jag har ridit högst sporadiskt de sista 5-10 åren, men nu skulle det bli ändring på det! I samma veva fick vi tillfälle att hoppa in på en reservplats på hoppträning för Zara Tyrstam. Shit, det var ju tänkt att det skulle vara Moas grej, men inte kan man stå över något sådant bara för att hon är och åker skidor?! Så det var bara för mig att ta mig i kragen och vara med själv.

 

Och självklart så var det superroligt! Jag känner direkt hur hornen växer ut och jag njuter av att Ä N T L I G E N få hoppträna igen. Men... bara för att huvudet vet hur det ska vara och vill så det värker, så märktes det mer än tydligt att kroppen INTE spelade på samma planhalva som knoppen. Kände mig typ som ett kylskåp, med ungefär lika bra timeing som ett sådant. Det blev några klassiska "NEJ-hopp" och konditionen var under all j...vla kritik! 

Men ändå, det var verkligen sååå roligt!! Och jag tänker att det kan ju knappast bli sämre nästa gång! ;)

 

Det har liksom varit ett genomgående tema under hela hans utbildning, att inte acceptera skänkeln och gå fram utan att bli allmänt småsur och åtminstone protestera någon gång. Alltså energi saknas INTE, men när han blir exhalterad och pigg så kanaliseras den energin i diverse luftsprång istället för att gå framåt. Skitjobbigt, framförallt att sitta på emellanåt när han får för sig att testa sin flygförmåga (eller vad han nu pysslar med).

 

 

Just det faktum att han mer än gärna kan dra ett helt register av skolor över mark, blir lite av ett moment 22. Man vill verkligen ge honom möjlighet att "spränga fram" det fortaste han kan, men samtidigt så har man ju åtminstone liiite självbevarelsedrift. Just denna kombinationen blir inte så bra, utan resulterar i att man inte vågar trycka på fullt ut utan istället "tjuvhåller" lite, bara så man åtminstone tror att man har koll på läget och förhoppningsvis sitter kvar...

 

Nåja, det skulle ju bli mer ridning för mig den veckan och jag har kämpat på med hans bristande framåtbjudning och acceptans av hjälperna. Inga långa pass alls, utan korta, intensiva med massor av tempoväxlingar och mycket skrittövningar. Målet är att han ska tycka att det är skitroligt, inte att bli dyngsvett och utarbetad... ;)

 

Jag tror ni förstår lyckokänslan som infann sig i slutet av gårdagens ridpass, när Revan utan protester tar skänkeln och går framåt, mjuk och eftergiven i kroppen och bara tuffar på. När han avslappnat och mjukt fattar galopp från skritt och genast jobbar vidare i låg och fin form. När han utan protester flyttar sig ett par steg sidvärts när jag vill det. När jag travar av och jag riktigt känner hur hans rygg kommer upp, han blir eftergiven i hela överlinjen och frustar förnöjt. 
Alltså, då känner man sig rätt nöjd och vansinnigt kär i den där ponnyn!! :) 

  

I år blir Revanche 5 år, en ålder då många jobbar stenhårt på diverse championat. Vi kommer inte göra det, känslan är att Revanche både mentalt och kroppsligt inte har uppnått en ålder av 5 år, utan behöver ytterligare tid att växa i sig själv. Och vad är ett championat mot ett långt och hållbart ponnyliv? ;)

 

Ja just det! Det går även bra på andra håll i livet just nu. Snart har jag bara en vecka kvar att pendla till Linköping. Sedan börjar jag ett nytt kapitel i Tranås! Känns fantastiskt bra!! :) Återkommer om vad det handlar om så småningom. ;) Bye, bye Östgötapendeln!

 

Fridens liljor!